Gina om när barnen flyttar hemifrån

Hela familjen samlad

De flesta av er känner kanske igen känslan som uppstår när barnen – i mitt fall valparna – flyttar hemifrån. Mina fem underbara valpar, Juvelen- Jack, Kavata- Klara, Lycklige- Laban, Magnifika- Maggie och Nyfikna- Nova har alltså splittrats till olika hem. Ja, fina hem vill jag påstå för jag har varit väldigt petig och noggrann när det gäller deras nya familjer. Faktum är att jag diskuterat detta en hel del med matte, t ex när jag tog del av ett par märkliga förfrågningar från några som ringde så satte jag mig på tvären och tänkte att de får inte ta hand om mina barn - hellre rymmer jag med ungarna!

Min önskan var att valparna skulle stanna i Skåne. Själv har jag syskon i Danmark och i Norge och det innebär att vi inte ses. Men jag är förstås glad att jag har brorsan Fido här hemma, han är en utmärkt morbror till valparna och hjälper till med deras uppfostran. För all del det gör även deras mormor Lisa, men hon är mycket strängare och vill väl visa mig hur man uppfostrar sina barn?!

Nåväl, Maggie bor här hemma med oss, Jack bor i närheten och är utlånad (det heter visst något om ”fodervärd”) till en familj som haft cairnterrier tidigare. Min förstfödda Klara har fått en familj med en katt som kompis, Laban har en familj med en hundkompis en Petit Basset Verdem och Nova, som bytt namn till Elsa, har en familj som redan har en cairnterrier. Det kunde inte bli bättre! Jag har träffat alla familjerna och bedömt dem med Väl Godkänd! Det är jättefina familjer som är lyckliga med mina barn som i sin tur är lyckliga med nya mattar och hussar.

Jag kunde sluta skriva här. Men som jag nämnde i början, en moders känslor åker ju berg-och- dalbana, jag vet ju att de alla har det bra och ändå känns det så tomt när de flyttat…Jag sitter här och minns de pyttesmå krypen när de bara kunde dia, kissa och bajsa och jag kände mig mest som en mjölkbar.  Sedan började de krypa omkring och så, en efter en reste de på benen och vacklade omkring. De var så rörande att skåda. Vid den här tiden hade jag fullt sjå med att hålla dem rena och snygga – och stå ut med att amma dem titt som tätt. Men så kom en tid då de inte bara kunde gå ordentligt utan även hoppa och skutta, bita i leksaker och i varandra. Nu började en annan fas, det var när de fick komma ut i trädgården, då hade jag jättejobbigt med att ständigt räkna in dem, ”en valp, två, tre, fyra….men var i all sin dar är den femte?”  Men med min excellenta nos – och modersinstinkt – hittade jag ofta den saknade valpen under buskarna och jag lärde mig snart vilka buskar som var mest attraktiva att gömma sig i. Osvikliga gener bidrog till deras grävande och intresse för små gryt!

Naturligtvis tycker jag att just mina valpar är de mest begåvade av alla…Och tänk så fort utvecklingen går , det är minsann annat än när det gäller människovalpar som är så långsamma av sig. Lite sentimental blir jag när jag blickar tillbaka på den jobbiga men härliga valptiden, men för att vara ärlig så hade det blivit för mycket att ha alla kvar, inte minst för Helen, min kära matte. När jag ser Maggies framfart här hemma så är jag faktiskt tacksam för att vi inte har fem sådana små busungar här. Då och då är emellertid någon av valparna här och hälsar på och då minsann…blir det full fart i huset. Då passar jag på att uppfostra dem lite, det kan se hårdtassat ut men det är mest till hjälp för deras nya mattar och hussar.

Det har varit riktigt fint och spännande att bli mor och jag är så glad att mina valpar fått så bra liv. Tillåter ni mig att jag, så här avslutningsvis, skryter lite? Stolt mor som jag är vill jag förstås berätta att Maggie och Jack, vid 4 månaders ålder, debuterat i utställningsringen och i sin klass blev BIR respektive BIM! Trots detta är jag mest stolt över att mina valpar är glada, sociala med ett härligt temperament.

Bästa hälsningar från Kamiliagårdens Granna Gina

(Återigen har jag använt min vän Ingrid Claezon som sekreterare.)